I den digitala galaxen: leva, uppleva och överleva

     Fyra veckor har gått sedan jag började kursen och jag konstaterar att jag lever i två världar och att båda är verkliga . Jag satsade på att läsa kursen på halvfart, jag var helt absorberad och fascinerad av den virtuella världen och de möjligheter jag upptäckte i den att jag nästan glömde att leva i den riktiga världen. Egentligen vill jag inte använda dessa begrepp, virtuell och verklig, virtual and real, virtual y real. Jag testar hur orden ”smakar” på olika språk och jag känner att båda världar är på riktigt, det är jag säkert på. They exist as a part of my reality, existen como parte de mi realidad.

Efter varje arbetsdag i skolan kom jag hem, åt något och satte mig direkt framför dator för att ”plugga”. Att plugga nu var helt annorlunda än när jag gick i skolan eller läste på universitet. Nu kan jag sitta i vardagsrummet, i köket, på kontoret eller i min säng och plugga. Att öppna de blå länkarna var som att öppna dörrar till nya upplevelser, nya röster, nya funderingar, reflektioner, påstående och nya begrepp. Jag tittade, läste och lyssnade på varje länk minst två gånger, antecknade för hand det som var mest intressant, min skrivarglädje fyllde sida efter sida. Jag försökte skapa en viss ordning i den information jag fick, dokumenten i min KTH-mapp blev flera och flera. Inom mig kände jag en sådan glädje som jag inte hade känt på länge, dagarna blev långa, nätterna blev dagar. Att se mina framsteg var också spännande… i början. När dagarna gick började jag att uppleva en sorts panik, tiden rann, jag hamnade efter, termometer visade rött, rymdfarkosten tålde inte gravitationsmotståndet och tappade nästan riktningen. I fredags bestämde jag mig för att sakta ner och köra kvartsfart istället.

Eftersom jag inte hade en aning av vad som menades med Web 2.0 bestämde jag mig för att lugnt och noggrant läsa, lyssna och titta på allt material. Nu har jag läst om social networking sites, blogs, wikis, och om de enorma förändringar som Internet har gått igenom under de senaste åren. Termer som dialog, nätverk, samarbete, interagerande, dela med sig, aktiva deltagare blir viktigare och viktigare. (UC Davis, 2008). Nu vet jag vad som menas med begreppet Web 2.0 (Anderson, 2007) men det mest intressanta har varit att läsa om den semantiska webben. (http://vimeo.com/11529540). Vilken värld! Nu har jag diskuterat, skrivit några inlägg i diskussionsforum och har fått respons på dem. Jag har skaffat ett google konto, skapat min blogg, skrivit flera inlägg och fått några kommentarer. Nu har jag skapat min egen RSS-läsare, provat att dela dokument med Google Docs och ändra i Wikipedia. Nu är jag med, jag är delaktig, nu är jag ”länkad” till andra människor, nu delar jag mina tankar med dem i den digitala galaxen. (http://internetkunskap.se/).

Visst finns det oändliga möjligheter i den interaktiva webben som kommer att påverka min undervisning och mitt egen lärande (Truss 2006), visst finns det vissa risker att ta hänsyn till, visst är det mycket jag måste lära mig att hantera. Att de digitala medierna ändra sig så fort är det något som jag har funderat över. Kommer vi avsätta en stor del av vår tid för att hålla oss a jour med den nya tekniken, finns det en risk att vi fokusera på det så att vi glömmer innehåll och reflektion? Samtidigt har jag under de här dagarna upplevt den underbara känslan av att upptäcka, lära, omvärdera, undra och förundra, och har bestämt mig för att överleva. Jag önskar att mina elever skulle kunna få samma möjlighet och uppleva samma känsla. Tekniken kan hjälpa mig att hitta nya sätt att få liv i mina elevers nyfikenhet, att göra dem mer delaktiga, att ta tillvara på deras kunskap, upplevelser, erfarenheter och reflektioner. Tekniken kan hjälpa mig att hitta bättre sätt att utvärdera elevernas kunskap, att individualisera och att göra undervisning mer ”på riktigt”, a real world learning (Truss, 2009) i vilken jag och mina elever kan utforska, skapa, experimentera, interagera och lära.